I tre års tid reste författaren Carina Wolff-Brandt och illustratören Sinikka Siekkeli runt längs kusterna i Finland, Sverige, Estland och Norge och intervjuade gamla skärgårdskvinnor.
Resultatet blev “Strandsatta” , en dokumentär bok som innehåller elva gamla kvinnors livs historia. Kvinnorna har alla bott vid havet hela sitt liv och fått sin utkomst av det, de har levt genom fattigdom, krig, stormar och tragedier. Mycket är lika i deras berättelser, men mycket är också olikt.
Havet varierar från Finska vikens vassruggar till Östersjön, Nordsjön och Ishavet. Den minsta fisken de fiskat är löjan, det största däggdjuret som de stött på är vikvalen som nästan skrämde ihjäl Gjertrud vid Lofoten.
Alla har upplevt kriget, men på olika sätt. Sanna flydde undan ryssen, Maj-Lis såg kriget på avstånd och Astrid satt i fångläger. Maria försökte fly men kunde inte, hon blev livstidsfånge på Ormsö.
Läs de fascinerande berättelserna och förundras över dessa kvinnors styrka. Var tog de sina krafter ifrån? Hur orkade de med det oerhört fysiskt tunga vardagsslitet?
Boken är rikt illustrerad med tuschteckningar, akvareller och fotografier. Som bilagor bakom i boken finns en med gamla recept och en med huskurer.
Ur kapitlet “Jag vill inte ta någonting med mig i graven, allt jag kan vill jag lära ut”:
Regina Håkans, Södra Vallgrund, Finland
“Då man hade sträckt sig så det började göra ont, då sa de att de gick till någon gumma och hon kunde laga “om försträckt”. Hon hade droppar, det fanns Nervins droppar och valeriana. Man satte lite vatten i en liten flaska med några droppar i. Hon tog flaskan i händerna och så satte hon dem mot munnen och viskade, men vad hon viskade det vet ingen. Det skulle hjälpa det, vad hon viskade. Man fick ta hem dropparna och ta in dem.
Min pappa kunde stilla blod. Sigvald var i skogen en gång, med en “heimlaga” motorkälke. Då han skulle kvista sista grenen hackade han sig med yxhörnet i benet. Till sist kände han att han var så våt i stöveln att han måsta fara hem. Då han kom in och drog den av sig var det fullt av blod i den. Då sa pappa som satt vid bordet. Inte tänker du nu låta dej förblöda här inne! Det sluta blöda med detsamma, och Sigvald svimmade för det stanna så hastigt.
Min huvudvärk har hängt med hela livet. Nu har jag varit till läkaren, men inte har de hittat nånting. Jag är väl nog frisk.
Då jag var ung fanns det inga mediciner. Då jag fick huvudvärken som värst, då skar mamma rå potatis och la på en handduk och så band jag runt huvudet. Det var en gammal huskur. Det var konstigt med den där potatisen, den blev svart. Ju värre huvudvärk desto svartare potatis. Om man blev förkyld fick man gurgla med saltvatten, och då man stötte sig eller hade bränt sig lindade man groblad som omslag. Man kunde också sätta osaltat smör på brännsår.
Jag hade hemskt dåliga tänder som barn. De fick bara värka tills de gick sönder och så försökte man få bort dem. Det var inte vanligt att man skulle fara till någon tanddoktor då man var liten. Det var bara att försöka få dem bortdragna. Jag grät. Då tog mamma sälskorna som var sköljda med beckolja. Sockorna som vi hade i sälskinnskorna kallade vi för tälingar. De var stickade av ull och hår. De sockorna drog i sig av den där beckoljan. Då satte man sockan mot elden i spisen och värmde den riktigt varm, och lade den mot kindbenet. Det hjälpte faktiskt.”
Utdrag ur Strandsatta-Kvinnoöden från Finska viken till Ishavet, kapitlet “Det är nog en mening med det som sker,fast det är hårt när det pågår” fast det är hårt när det pågår” Svea Dahlblom, Kökar, Åland.
“Strömmingen fiskades på fiskelägen långt hemifrån. Som barn var jag flera gånger med pappa och mamma ute på fiskeläge. Då pappa ännu levde rodde eller seglade vi ut till Norrherre, ett litet fiskeläge mitt ute i havet. Vi var många familjer där ute samtidigt, det var bara gamlingarna som stannade kvar på land och tog hand om djuren.Vi flyttade dit ut i augusti och där kunde vi stanna i två månader. Våra föräldrar fick nog slita ont, det fick de, men vi barn behövde inte åka med ut på sjön. Vi skulle hjälpa till att rensa och salta strömmingen då de vuxna kom iland med bragderna på morgonen. Då strömmingen var gälad var det dags för middag och vila och vid fyratiden på eftermiddagen skulle båtarna ut igen. Så höll vi på, dag ut och dag in, ända till slutet av september då allting skulle göras klart för att föras till Helsingfors.
Vi hade bolster och fjäderdynor med oss när vi for till fiskeläget, täcken hade vi också, men inte de bästa. Vi brukade åka hem en gång i veckan för att hämta bröd och mjölk, eller så hämtade någon av grannarna ut det. Det var dåligt med veden. Det fanns kanske några buskar, men inga träd. Vi samlade ihop vad som fanns på stränderna. All mat kokades på öppen eld, mest åt vi sjudad strömming. Det åt vi med surmjölk och hårt bröd till. Det smakade lika bra varje gång för arbetet var hårt där ute.”
