Kapitel 1.
Vart har Kalle tagit vägen?
Det var så kallt och ruggigt att till och med kråkorna frös. De burrade upp sig till svarta bollar och klamrade sig förtvivlat fast då den ena stormbyn efter den andra försökte kasta ner dem från grenarna i trädet mellan Kalles och Mirandas hus. Miranda kände sig som en istapp fastän hon var inne i värmen. Hon stod uppe på sitt rum med näsan tryckt mot fönstret och försökte genom mörkret och ovädret få syn på ljus i Kalles fönster på andra sidan vägen. Regnet vräkte ner och forsade längs backen mot torget.
Miranda hade inte satt en tå utanför dörren efter skolan. Från skolbussens fönster hade hon sett hur vågor stora som berg vällde in över stranden och kastade sitt skum mot badhytternas väggar. På vissa ställen hade vägen svämmat över och träd blåst ner över bilarna. Ingen människa gick frivilligt ut i stormen. Hon försökte ruska kölden och oron av sig.
– Hu vad det är kallt. Om jag blundar och räknar till fem har han tänt lampan, mumlade hon för tusende gången. Hon knep ihop ögonen och önskade så häftigt att hon blev alldeles skrynklig i ansiktet. Ett, två, tre, fyra, fem, men det hjälpte inte. Det var fortfarande lika mörkt i Kalles rum som det hade varit hela eftermiddagen.
Lamporna lyste nere hos hans föräldrar men inte uppe i andra våningen där Kalles rum låg. Hon hade skickat iväg ett meddelande till honom med brevtelefonen som löpte längs en lina som var uppspänd mellan deras hus, men hade inte fått något svar.
För varje minut som gick utan ett tecken från Kalle blev hon allt oroligare. Han hade inte varit i skolan idag. Miranda hade väntat på honom vid grinden som hon brukade, men då Kalle inte syntes till fick hon skynda till busshållplatsen för att inte missa skolskjutsen. Då han inte dök upp i skolan tänkte hon att han kanske hade blivit sjuk. Problemet var att han hade varit hur frisk som helst föregående dag men nog väldigt, väldigt upprörd. Hans mamma hade igen börjat tala om att sälja huset. Kalle ville inte flytta en gång till, aldrig mera. Hans renoveringstokiga mamma hade redan flyttat på familjen åtta gånger. Varje gång hon fick ett hus färdigt, sålde hon det för att sedan börja på ett nytt. Om vi flyttar sticker jag för gott, och du vet vart, hade han sagt till Miranda.
De hade suttit på Kalles säng. Han med knäna uppdragna och huvudet mellan armarna för att Miranda inte skulle se att han grät.
– Den där förbaskade mamma. Hon kan dra dit pepparn växer, till Timbuktu och Tjotaheiti eller vart som helst bara det är tillräckligt långt borta.
Han var så ilsken och arg att alla de fulaste svordomarna han någonsin hade hört stod i kö i hans mun för att bli utslungade. Mirandas ögon var röda och svullna av all gråten. Hon snyftade och hulkade otröstligt, men behärskade sig sedan, lade armen runt Kalle och gav honom en kram.
– Det här går inte. Din mamma kan inte göra så här mot dig, eller mig, tillade hon med eftertryck. Det måste vara förbjudet. Det måste finnas någon lag som skyddar barn från tokiga mammor. Eller någon som säger att man inte får flytta mer än några gånger då man är liten. Det är ohälsosamt, säkert farligt också. Vi måste gå till motattack.
Det tyckte Kalasfia också.
– Attack, attack, babord, styrbord.
Kalle kunde inte låta bli att skratta till mitt i eländet. Hans vita papegoja var lika viktig för honom som Miranda. Miranda blev glad då hon såg Kalle skratta. Hon klarade inte av att se honom ledsen.
– Där hör du. Kalasfia tycker också att vi ska gå till attack. Nu är vi två som tycker det.
– Om mamma säljer huset åker jag ner till 1700-talet och kommer aldrig mera tillbaka. Det är ett som är säkert. Jag går ombord på Piratens fartyg och seglar ut i världen med honom. Morsan kan flytta vart sjutton som helst.
Mirandas hjärta snörde ihop sig då hon hörde det. Hon tvivlade inte en minut på att Kalle inte skulle göra det. Det var världens enklaste sak för honom att ta den magiska kalendern, kliva in i serveringshissen och försvinna för alltid.
Det var Piraten som hade visat dem hemligheten med hissen, att man kunde åka rätt ner i 1700-talet med den. Då Kalle hittade den magiska mässingskalendern hade de lärt sig att man på den kunde ställa in vilken dag och vilket år man ville landa i. Det bästa med kalendern var att man kunde åka ner en dag, stanna borta en månad och åka upp samma dag man for utan att någon märkte det.
Det var den här otroliga möjligheten till äventyr som Kalle inte ville att skulle gå förlorad om han tvingades flytta. Han snörvlade och torkade sin näsa på tröjärmen.
– Du har rätt. Vi måste hitta på någonting. Har du någon idé?
Miranda hade faktiskt en, som hon hade grunnat på ända sedan hon insåg att Kalles mamma faktiskt tänkte börja sälja huset.
– Vi tar alla spöken till hjälp. Stora människor är livrädda för dem, i synnerhet tanter. Om vi kan övertala dem att skrämma slag på alla som kommer hit så vill ingen ha huset.
Kalle tyckte att det var en utmärkt idé. Både han och Miranda kunde se och tala med spöken. Det hade de kommit underfund med då de blev bekanta med Piraten och kapten Longrock. De spökade omkring i Kalles hem, som var ett gammalt hotell, för att hitta en skatt som de en gång hade gömt där.
– Vi känner inte de andra spökena, vi vet inte ens hur många de är.
– Det gör väl ingenting. Vi såg ju ett gäng som dansade och hade roligt. Vi måste ta reda på hur många de är och om det finns några som vill hjälpa oss.
Så långt hade de kommit i sina planer för två dagar sedan, och nu var Kalle borta. Miranda kände hur det knöt sig i magen av rädsla då hon tänkte på att Kalle kanske skulle försvinna ur hennes liv. Han var den första riktiga kompisen hon någonsin hade haft. Han hade aldrig brytt sig om att hon gick omkring med en klumpig stödsko på ena foten, och att hon ibland hade väldigt ont i ryggen. Som idag då det regnade. Det kändes som om kölden och regnet fick alla hennes ben att värka. Helst av allt hade hon krupit ner i sängen under det tjocka täcket med mikrovärmda havrepåsar med sig. Det kunde hon inte göra förrän hon fick veta hur det var med Kalle.
Hon hade inte trott sina ögon då hon förra våren såg att någon flyttade in i det fallfärdiga hotellet mitt emot dem. Hotell Morgonsolen hade stått tomt i mer än tjugo år och var invaderat av fåglar, möss och spöken. Miranda hade sett spökena från sitt fönster i flera år redan, men det tog tid innan hon kunde övertyga Kalle. Då de väl hade fått syn på dem, hade de blivit god vän med ett av spökena, Piraten, som de lyckades rädda från den olycka som hade gjort honom till spöke. Han hade bett dem sticka med honom ut till sjöss. Det var det hon var rädd för att Kalle nu hade gjort, rest iväg utan henne, för att aldrig mera komma tillbaka.
Hon måste gå hem till honom och ta reda på var han var. För att göra det måste hon ta till en liten vit lögn.
– Mamma, är det okej om jag blir hos Kalle över natten? Vi har tråkigt i regnet, hojtade hon ner för trappan med fingrarna i kors bakom ryggen.
Hennes mamma hade ingenting emot det, van som hon var, att barnen ofta sov över hos varandra. Dessutom hade de veckoslutet framför sig. Miranda packade ner sitt nattlinne och tandborsten, klev i stövlarna, drog en lång regnkappa på sig och skyndade sig över vägen in på Kalles gård. Hans cykel stod lutad mot väggen. Då hade han åtminstone inte rymt iväg på den.
Hon knackade på och steg in. Hos Kalle stod dörren alltid olåst. Miranda lyssnade efter ljud för att veta var hon skulle hitta Kalles mamma. Hans pappa satt alltid inne i sin skrubb med sina orangefärgade skogshuggaröronskydd på sig och arbetade på sin dator. Honom skulle man inte störa. Kalles mamma renoverade och inredde. Nu började hon småningom få nedre våningen färdig. Miranda hörde ett ljud från andra ändan av huset. Hon gick ditåt och hittade Kalles mamma i ett stort rum där hon höll på att tapetsera en vägg. Hon stod högst uppe på en stege och försökte passa in mönstret på en tapetvåd med en som hon redan hade klistrat dit.
– Hej Miranda, vad bra att du kom. Kan du hjälpa mig lite? Ta i den nedre kanten och dra den försiktigt ner mot dig så får jag fästa den på väggen.
Tillsammans fick de tapeten på plats och Kalles mamma lyste av förtjusning.
– Se vad snyggt det blir, den här blomtapeten passar perfekt i det här rummet, eller vad tycker du?
Miranda nickade. Kalles mamma kunde det här med inredning. Det var faktiskt vackert. Ljusgröna syrenkvistar med svagt lila blomklasar fick hela rummet att andas sommar.
– Jag kan nästan känna hur syrenerna doftar. Passar det att jag stannar här i natt?
– Naturligtvis. Jag har faktiskt inte sett Kalle på hela dagen, men jag har varit upptagen med mina tapeter. Det finns mat i kylskåpet.
– Det ska jag säga till honom.
Medan Miranda gick upp för trappan funderade hon på när hon skulle berätta att Kalle inte hade varit i skolan idag. Hon blev inte klok på Kalles mamma som kunde jobba så mycket att hon inte hade en aning om vad som hände omkring henne. Mirandas egen mamma var en riktig bullmamma, som Kalle brukade säga, en som kramade och tröstade och bakade bullar och kakor. Hon var alltid hemma om man behövde hjälp med något.
Kalles mamma var helt annorlunda. Hon liknade en elegant häxa med sitt långa, svarta tjocka hår. Hon hade gröna ögon som blixtrade till när hon log, men för det mesta såg de lite dimmiga ut, som då hon tänkte på sina inredningar. Det gjorde hon allt som oftast.
Miranda kom upp i övre våningen som låg i mörker. Hon trevade efter kontakten och tände lampan som lyste upp korridoren. Kalle bodde i rum nummer 9, vilket var det enda som hade haft hela fönsterrutor då familjen flyttade in. Mitt emot hans dörr fanns den lilla dörren till den magiska serveringshissen. Miranda öppnade dörren och kikade in. Den var tom. Hon gick in i Kalles rum.
Gatlyktan utanför kastade ett blekt sken upp mot taket där skuggorna av kala vindpiskade grenar dansade fram.
– Kalle är du här?
Inget svar. Miranda tände lampan och gick fram till Kalasfias bur som var övertäckt med en duk. Den vita papegojan tittade yrvaket upp och flaxade glatt med vingarna.
– Attack, attack, mera mat, mera mat. Fiin fåågel, fiin fågel.
– Hej Kalasfia. Du är en jättefin fågel, du ska få mat. Hon tog burken med frön ur Kalles skåp och fyllde på Kalasfias matkopp. Var är Kalle någonstans?
Kalasfia pickade i sig några frön innan hon svarade.
– Dumma mamma, dumma mamma. Kalle arg.
Miranda kunde inte låta bli att dra på munnen. Kalle måtte ha varit väldigt arg eftersom Kalasfia hade lärt sig nya ord. Hon smekte henne på huvudet. Det var mjukt som silke men näbben och klorna var sylvassa. Dem hade Miranda en gång råkat ut för då Kalasfia blev rädd för ett spöke, landade i hennes hår och trasslade in sig totalt.
– Kalle kommer säkert tillbaka eftersom han har lämnat dig kvar här. Nu ska jag se om han har lämnat något meddelande till mig.
Miranda började leta. Utanför fönstret hängde fortfarande meddelandet hon hade skickat till honom i en liten plastpåse. Det fanns ingen lapp på skrivbordet eller någon annanstans heller. Hade Kalle varit så arg att han hade glömt att skriva ett meddelande till henne? Tänk om han bara struntade I henne? Hon kände hur rädslan kom tillbaka och grävde sig in i henne med långa vassa klor. Då slog det henne plötsligt var hon skulle leta.
– Åh vad dum jag är, jag måste ju kolla om han har tagit kalendern från gömstället.
– Nu får du komma ut, jag måste kolla om Kalle har tagit kalendern.
Miranda stack in handen i buren och Kalasfia hoppade upp på hennes arm.
– Fiin fåågel, fiin fåågel, kuttrade hon och gned sitt huvud mot Mirandas kind, sedan flaxade hon iväg och satte sig uppe på Kalles skåp.
Miranda tömde buren och lirkade försiktigt bort skivan de hade placerat där. Kalendern var borta, men där fanns en hopvikt lapp. Hon vek upp den och började läsa.
Hej Miranda, Jag blev så arg på mamma att jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på Piraten. Vet inte när jag kommer tillbaka. Var inte ledsen. Kalle.
Oh nej. Katastrof. Miranda sjönk ner på Kalles säng med lappen i handen. Vad skulle hon göra nu? Hon vågade inte kliva in i hissen och åka iväg när hon inte kunde vara säker på i vilken tid hon hamnade, eller hur hon skulle ta sig tillbaka. Tänk om hon ramlade ner mitt i ett krig någonstans eller bland grottmänniskor? Hon fick kalla kårar då hon såg för sig lurviga stenåldersmänniskor med klubbor i händerna som grymtade åt varandra runt en lägereld. Nej hu.
Dessutom visste hon inte hur hissen fungerade, ifall hon var på väg ner och Kalle skulle upp samtidigt. När skulle hon gå ner till hans föräldrar och förklara att han hade stuckit till 1700-talet och kanske aldrig mera skulle komma tillbaka? De visste ingenting om serveringshissen, kalendern eller att det vimlade av spöken i huset. Hon kunde inte heller springa hem och tala om det för sina föräldrar. De var så rädda om henne på grund av hennes handikapp att de aldrig mera skulle låta henne gå över gatan för att hälsa på Kalle om hon talade om hemligheten med hissen för dem.
Miranda hade aldrig någonsin känt sig så ensam och villrådig. Det här bara måste hon klara av själv. Hon måste tänka ut en plan och för det behövde hon något att äta. Man tänker bättre med lite mat i magen, brukade hennes mormor alltid säga. Det skulle hon göra.
Hon gick genom den ödsliga korridoren och ner för den breda trappan där hon och Kalle för inte så länge sedan hade sett många spöken hålla fest. Nere i köket bredde hon stora smörgåsar och fyllde en termos med te med honung i. Hon smög sig på tå för att Kalles föräldrar inte skulle höra henne och börja ställa en massa frågor. Hon hörde hur Kalles pappa knattrade på sin dator inne i skrubben bredvid köket, men han hörde henne inte, för han hade säkert sina hörlurar på sig. Miranda lyckades ta sig osedd uppför trappan igen och kröp upp i Kalles säng med en smörgås och en mugg rykande te. Kalasfia följde intresserat med och pickade snabbt i sig alla smulor som trillade ner på täcket
Miranda tänkte och tänkte, och ju mera hon tänkte desto sömnigare blev hon. Hon kastade en blick på Kalles väckarklocka som visade halv elva. Inte att undra på att hon var trött, men mest var det värken i hela kroppen som gjorde henne så slut. Kanske hon skulle vila sig lite innan hon gjorde upp sin plan. Miranda lyfte in Kalasfia i buren och täckte över den med skynket för att hon skulle få sova ifred. Man visste aldrig när papegojan fick fnatt av något slag och började föra oväsen.
Miranda satte sig på sängen och kände sig för ett ögonblick ängslig för att sova helt ensam i övre våningen där hon visste att det kryllade av spöken. Hon visste också att dörren i ändan av den ena korridoren, den som ledde till en trappa ner till trädgården, inte gick att låsa. Vågar Kalle, vågar väl jag också, tänkte hon, släckte lampan och rullade sig fullt påklädd in i Kalles tjocka täcke och sov innan huvudet sjönk ner på kudden.
