Kapitel 1.
Kalle flyttar än en gång.
Kalle Knaster satt ensam och ledsen på en flyttlåda av trä i en trädgård där vildrosor, högt gräs och oreda rådde. Framför honom låg ett alldeles för stort, gammalt och mycket fallfärdigt hus. Han blundade hårt, räknade till tre och önskade att det skulle försvinna. Han bad till Gud, till anden i flaskan och moster i himlen, men då han öppnade ögonen igen stod husrucklet kvar. Osynliga tårar brände och sved som nässlor i honom, och några riktiga sökte sig ner för hans fräkniga kinder.
Kalle var van vid att vara ensam eftersom han inte hade några syskon, men nu var han så ledsen att det kändes som om hjärtat hade krympt. 
Han ville inte flytta en gång till, aldrig, aldrig, aldrig mera. Det var så hemskt att igen tvingas byta skola och igen försöka få nya vänner. Allting var mammas fel. Sjuttons, eländiga morsa. Varför förstod hon inte hur svårt det var?
Om man kunde välja sina föräldrar skulle han inte någonsin välja den mamma han nu hade. Eller kanske, ibland. Hon kunde vara helt okej, isynnerhet då hon hade fått ett nytt hus färdigt. Då såg hon honom, kom ihåg att han fanns och frågade hur det gick i skolan. Det tillståndet varade i några månader tills huset var sålt och hon började leta efter ett nytt hus att renovera.
Tolv år gammal hade han bott i fyra hus som han kom ihåg. Enligt pappa hade han bott på åtta ställen. Pappa brukade stolt säga att hans mamma var ett fenomen. Alla ville ha ett hus som Sally Knaster har fixat. Hon är världsberömd.
Kalle ville inte ha en kändismamma som fanns i alla tidningar. Han skulle ha nöjt sig med en helt vanlig mamma som gjorde sådant som andra mammor gjorde, jobbade på bank, i affär eller på bibliotek. Han längtade efter en som ibland bakade bullar eller tog tempen på honom då han var sjuk. Kalle misstänkte att hans mamma led av någon sällsynt sjukdom, flyttfnatt eller kanske husfrossa.
Pappa följde snällt med mamma vart hon än ville flytta. Han var som en möbel hon inte kunde sälja. Bara han fick ha sitt arbetsrum ifred, fick mamma göra vad hon ville. Av pappa hade Kalle lärt sig hur viktigt det var att ha en egen flyttkoffert med lås på, i vilken han packade ner sina saker. Annars kunde det hända att mamma sålde dem med huset. Det hade nämligen hänt. En gång åkte hans trampbil med på köpet, en annan gång skolväskan med alla böckerna i.
Därför hade han nu envisats med att sitta på sin egen låda inne i flyttbilen och krampaktigt hålla i Kalasfias bur.
Det var en vit papegoja som han lyckades rädda undan köparna i förra hemmet. Mamma hade köpt henne för att hon hade passat så bra in i den vita inredningen.
Då mamma hade vänt ryggen till hade Kalle lyckats övertyga husköparna om att hon var livsfarlig och bet små barn, och då fick han behålla henne. Det stämde faktiskt att hon kunde vara lite farlig, för Kalasfia hade så vass näbb att hon lätt kunde bita hål i en örsnibb eller knipsa av ett litet finger. Hon hade aldrig gjort någon illa, men Kalle tyckte att det bra att ha henne som ett flaxande vapen. Dessutom var hon både kelsjuk och rolig att ha som sällskap. Han hade lärt henne många ord. Det nyttigaste var attack, som hon ropade så fort någon närmade sig.
Kalle följde likgiltigt med hur flyttgubbarna bar in saker i deras nya hem. Det var få möbler den här gången, eftersom mamma hade sålt det mesta med förra huset. Hon hade sparat precis så mycket att de skulle klara sig; ett köksbord med tre stolar, sin och pappas säng och lite till. Kalle hade påpekat att han också behövde sin säng.
– Den sålde jag, svarade mamma. Det finns säkert en säng någonstans i huset vi skall flytta till.
Kalle suckade. Kanske borde han skaffa ett tält och en sovsäck? Då kunde han ha hela sitt hem i kofferten. Det enda som verkade vara bättre med det här stället än det förra, var att det låg alldeles nära stranden. Han kunde inte se havet från trädgården, men på vägen hade de passerat en lång fin sandstrand som han tänkte kolla in så fort flyttningsbestyren var över.
Kalasfia rumsterade om i sin bur och flög upp på gungpinnen.
– Attack, attack, skrek hon plötsligt.
Kalle vände sig om och fick syn på en flicka som stod bakom grinden. Hon var liten och späd, med ett ostyrigt naturlockigt blont hår och de största jeansblå ögon Kalle någonsin hade sett.
– Hej, sa hon, vem är du?
– Jag heter Kalle Knaster, och det här är Kalasfia, sa han och pekade på papegojan.
– Får jag komma in?
– Varsågod, jag kan behöva lite sällskap.
Då flickan kom in i trädgården såg han att hon haltade. Hon hade en svart klumpig sko med tjock sula på den ena foten och en nätt sommarsko med ljusröda snören och glitter på den andra.
– Jag heter Miranda, sa hon, och klättrade upp på kofferten. Knaster är ett konstigt namn, nästan som klister, och varför heter din papegoja Kalasfia?
– Hon hade ett fint franskt namn då mamma köpte henne. Ingen kunde uttala det ordentligt, så det blev Kalasfia, för ungefär så lät det, förklarade han. Hon kan åtta ord som jag har skrivit upp i ett häfte. Hon är jätteklok.
Miranda tittade längtansfullt på den vita fågeln som kråmade sig och pöste med fjädrarna i buren.
– Hon är vacker, jag önskar att jag också hade ett djur. Jag har bara en syster, men hon är så gammal att hon har flyttat hemifrån.
Hon bor inte ens i samma land. Vad är det som händer här? frågade hon, och pekade på flyttgubbarna som kom och gick.
– Vi håller på och flyttar in, ser du väl.
– Hit? Tänker ni flytta in i det här huset? Mirandas ögon blev stora som filbunkar av förvåning. På riktigt?
– Ja, vad är det för konstigt med det? Kalle blev sårad över hennes tonfall och glömde för ett ögonblick att han själv hade undrat precis samma sak för bara någon minut sedan.
– Huset är alldeles trasigt. Titta på fönstrena i övre våningen, de är alla sönder. Det regnar in, sa hon och pekade.
Kalle tittade upp mot fönstren och suckade djupt än en gång. Hade mamma faktiskt sett det här huset innan hon köpte det? Det flög svalor in och ut genom de trasiga rutorna, fönsterluckorna hängde i ett gångjärn eller saknades helt. Balkongerna hade inget golv och på flera ställen fattades bräder i väggen.
– Dessutom spökar det här, sa Miranda.
– Det finns inga spöken.
– Visst finns det, jag har själv sett dem.
– Nu luras du, sa Kalle irriterat, det finns inga spöken.
Det vet väl varenda vettig människa.
– Du får väl se, sa Miranda tvärsäkert.
Mamma kom ut på trappan och fick syn på Kalle.
– Varför sitter du där?
– Jag vaktar mina saker och Kalasfia tills gubbarna har åkt, så att de inte far iväg med dem. Kom hit lite. Det här är Miranda.
Mamma kom fram till dem och räckte Miranda en hand med långa vita naglar med snirklar och figurer på.
– Hej på dig lilla vän, sa hon. Vad söt du är! Du skulle passa bra i min nästa inredning.
Miranda tittade förvånat på henne men sa ingenting.
– Mamma, sa Kalle, visste du att fåglarna flyger ut och in där uppe?
– Ser man på, sa mamma, det gör de visst. Vi får spika skivor för gluggarna. Du ska bo där uppe har jag tänkt.
Nå just så, tänkte Kalle. Typiskt. Men han visste att det inte skulle löna sig att protestera.
– Miranda säger att det spökar här.
– Det finns inga spöken, det vet vi alla.
– Det spökar visst, sa Miranda, jag har själv sett dem. De jagar varandra runt omkring i huset.
– Du har livlig fantasi, det är allt, kvittrade mamma och lämnade dem.
Miranda tittade efter den vackra, långa mamman med det korpsvarta håret.
– Är din mamma en häxa? frågade hon försiktigt.
– Bara för att hon har svart hår är hon väl inte en häxa, sa Kalle. Det är inte jag heller.
Miranda tittade på hans tjocka, svarta kalufs som spretade hit och dit. Han hade fina bruna ögon och såg snäll ut.
– Ja men de där naglarna, rös Miranda, jag har aldrig sett så långa, vassa naglar.
Kalle skrattade.
– Det är lösnaglar. Hon låter limma dit sådana varje gång hon har fått ett hus färdigt och allt skall fotograferas. Vänta bara tills hon börjar jobba med det här, då faller naglarna av, den ena efter den andra.
– Vad är en inredning för någonting? Som jag skulle passa in i?
– Min mamma är inredare. Hon fixar upp gamla hus och lägenheter, skaffar möbler och grejor som passar in och så säljer hon alltihopa. Det värsta är att vi måste bo mitt i hennes röra. Vi har flyttat åtta gånger redan.
– Stackars dig, sa Miranda. Vi har alltid bott i samma hus. Inredare låter inte riktigt klokt. Jag har aldrig hört talas om en sådan tidigare. Själv är jag en utredare, sa hon och såg viktig ut.
– Och vad gör en utredare då, skrattade Kalle lite försmädligt.
– Jag utreder olika saker, som till exempel varför det spökar i ert hus.
– Det finns inga spöken, sa Kalle argt. Nu går jag in, för nu har gubbarna åkt.
Han hoppade ner från kofferten och tog Kalasfias bur.
Miranda klev också ner och haltade raskt iväg mot grinden.
– Du får gärna komma och hälsa på mig, jag bor på andra sidan vägen, ropade hon över axeln.
Kalle tittade efter henne. Varför hade hon en så konstig sko på ena foten?
– Miranda, vänta lite. Det är en sak jag måste fråga. Varför har du en svart sko och en vit?
– Min mamma har sagt att änglarna behövde en bit av mitt ena ben, därför blev det kortare än det andra.
Jag måste ha en sko med tjock sula för att inte bli helt sned, sa hon och skrattade. Men jag är snabb ändå. Kolla bara, hojtade hon, och steg upp på sin sparkcykel som stod utanför grinden. Med en kraftig knuff med den vita skon åkte hon i väg som en virvelvind av flygande kjolar och blonda lockar.
Kalle tittade efter henne och kände sig med ens lite lättare till mods. Han hade fått en ny kompis, trots att hon var lite underlig med sitt prat om spöken och änglar. Det struntade han i eftersom hon hade mycket skratt i ögonen, utan att vara så där fnissig och löjlig som många flickor kunde vara.
Hans första dag i det nya hemmet hade börjat bättre än väntat. Nu skulle han försöka hitta ett rum att bo i.
